Bara en sådan sak som att duscha, eller något så banalt som att dricka ett glas vatten. Kan ni förstå att vi gör det varje dag, en självklarhet? Ja, det kan ni såklart. Det gör jag med. Vi hör om det hela tiden, fattigdom hit och dit, välgörenhets projekt och tiggare. Och vi är så hjälplösa.
Så jag åt min mat, gick till min skola, skrattade med mina vänner, handlade gåvor med mina pengar, och satt i mitt rum och målade och gjorde inte så mycket läxor som jag planerat. Man får den där hjälplösa känslan. Jag är säker på att alla får den, jag fick den i Sverige också men här är allt så påtagligt. Inte tragedi, folk här är underbara, en stor mångfald såklart men ofta underbara. Kulturen är så mycket vänligare och artigare än i Sverige. Ni vet, Sverige? Ja, det där landet på toppen av BMP-listan. Hur kommer det sig att vi passerar varandra utan att säga hej, man behöver ju inte ens pengar för att göra det.
Så åter till känslan. Känslan att inte vara oförmögen att göra något, egentligen inte ha något att skylla på, utan bara inte veta vad som är rätt. Handen på hjärtat och jag tror att det gäller dem flesta, om jag hade 100 liter vatten att spendera idag och min granne hade noll så skulle jag dela med mig, det är inte storsint det är en självklarhet. Och här har jag i princip en obegränsad mängd vatten och några få kilometer här ifrån har de en ytterst begränsad tillgång.
Men jag delar inte med mig. Det gjorde jag inte i Sverige heller. Varför? För vi vet inte hur vi ska göra. Vi vet inte var pengarna som vi ger till tiggare eller välgörenhetsorganisationer hamnar. Snarare i vilken högt uppsittande chefs fick det hamnar. Vi gör vad vi kan, köper skolböcker och pennor åt barn men varför ska välgörenhet vara så svårt? Hur har samhället utvecklats som gör att det ska vara så svårt att fördela vattentillgång i en stad, inom en hektar? Så vi går runt och känner oss lite hopplösa i all vår lycka och hoppas på att vi kommer kunna ge något tillbaka till världen som vi tar så mycket ifrån.
14, vart kommer jag ihåg det ifrån någonstans? 7 + 7 är det. Eller eller roten ur 2 x 72 när det blev lite mer komplicerat, eller svaret på uppgift 3407 c i min nuvarande mattebok. Så x = 14 och roten ur multiplicerat med 7 är en vecka. Dag fjorton är alltså – när man tagit undan alla matematiska formler – helt enkelt två veckor. Två veckor är gångna, och om tiden ska följa denna acceleration så kan ni nog räkna med att tio månader har gått om några veckor då jag står där på Arlanda igen. Första veckan var lång, andra veckan… ja, tänkte att det var måndag igår så det säger ju sig självt.
En STOR hälsning till Emelie och Astrid i hopp om att ni ska bli helt pigga och krya till Masai Mara men med era inställningar blir det nog inga problem!
En minst lika STOR hälsning till alla i Sverige och ett ännu större TACK till er som gjorde allt detta möjligt!
Tack mamma och pappa! Tack Axel! Tack Jonas! Tack Mira, Lydia, Elli, Ebba, Sofia, Hanna! Tack Johan (jag vet att du inte läser detta men tack ändå)! Tack Klara och Linn! Till och med Jesper, tack enormt för tröjan som räddar mig här! Äsch, tack till er ALLA! Verkligen!!!
afrika290 
Tack för att du bloggar varenda dag och berättar vad du gör av möjligheten!
Vi jobbade ju för några år sedan med Sida. Det är lika svårt att hjälpa till på ett bra sätt med massor med pengar som med lite.